Fiskerapporten 2014

 

9 september 2014: Tredje gången gillt, men bara nästan...

På östkusten intet nytt. Trots mitt flera månader långa frånfälle, vilket jag till 90% skyller på 2 ichias-anfall och däremellan en separation, så var allt sig likt på kusten. Stenarna låg på sina sedvanliga platser och så här på höstkanten betedde sig öringarna som de alltid gjort, det vill säga de hoppade glatt och verkade inte vara det minsta intresserade av att gapa över en fluga.

Men det ska gå att lura även en höstöring till hugg, det bara är så. Med den övertygelsen i bakhuvudet så är det helt omöjligt att efter en stunds hugglöst fiske, inte börja tvivla på flugan, för man får ju gång på gång bevis på att det finns fisk inom kastavstånd. Min redan lilla fluga byttes därför snart till en ännu mindre fluga, vilken byttes till en än mindre och till slut hade jag en liten halvcentimeter lång bäcköringfluga i änden på tafsen, men inte fasen hjälpte det.

Men då slog det mig att jag ju för ett par höstar sedan skördade oerhörda framgångar (nåja) med en orangehövdad Fluffmärla (Fiskerapporten 2012, 28 augusti) och vid lite närmare botaniserande i asken så hittade jag den, i två exemplar dessutom  — en liten och en ännu mindre. Det fick bli den mindre av dom för det var ju verkligen finvädersförhållanden idag på kusten, med 18-gradigt klart vatten och en nästan spegelblank yta.

Ärligt talat hade jag så smått börjat tvivla på min övertygelse om att även höstöringar kan luras till hugg, därför var det en mycket trevlig överraskning när det per omgående drog till rejält i linan! Upplevelsen var väldigt lik den där hängbukbågen jag tog för ett par år sedan (Fiskerapporten 2012 11 juli), det vill säga ett stenhårt hugg som en blixt från klar himmel och innan jag knappt ens fattat vad som hänt så gick fisken upp i ett högt hopp. Men skillnaden idag mot då var att fisken var kanske knappt hälften så stor, det var en öring och, inte minst och trist, den steg av redan efter första hoppet. Det var härligt och surt på samma gång skulle man kunna sammanfatta det med. Filmad blev den inte heller eftersom laddningen i batterierna tagit slut halvtimmen tidigare.

Jag hann dock inte gräma mig speciellt länge över den missade öringen för snart var det böjt spö igen! Men bara halvsekunden senare hade jag dubbel anledning att gräma mig.... Två missade hugg på raken. Surt som...

Men inte heller nu behövde jag gräma mig speciellt länge för visst kom det ett tredje hugg. Men, i mothugget stannade inte spöet upp i ett härligt tvärstopp utan det fortsatte bara sin bana rakt upp mot kvällshimlen och på sin väg drog det upp ett smolt i ytan som snabbt surfade ner i håven och returnerades till det blå.

Mörkret kom smygande och det var dags att runda av fisket. De 2 bommade huggen grämde mig men, visst, hugg är alltid hugg och 2 hugg är definitivt 2 hugg och att det sen inte håller hela vägen är sånt som händer. Hur som helst var det underbart att vara tillbaka på kusten efter den långa frånvaron.

Men vad hände med de där 10 sista procenten i första stycket kanske du undrar? Totalt 100 ska det väl vara ? och inte 90 som jag nämner och visst är det så. De resterande 10 procenten som förklarar mitt långa frånfälle från kusten, består av att jag sedan i slutet på maj är en certifierad arborist och det är en hobby som är en allvarlig konkurrent till fisket eftersom även det erbjuder en härlig motion, avkoppling och en gnutta spänning och adrenalinkickar emellanåt. 

Nu är min öringsäsong i Skåne slut för denna gången. Nu blir det trädklättring i några veckor innan du hör av mig nästa gång och då är det förmodligen oktober och då är det gädda som gäller och än senare under hösten hoppas jag hinna med en tur till Öland och då ska jag minsann ge den orangehövdade Fluffmärlan förtroendet från start, för jag börjar bli mer och mer övertygad om att den har förmågan att förvandla en härlig dag på kusten till en fantastisk dag på kusten. På återhörande!

 

/Johan Häkkinen, fredagen 12 september

 

22 juli 2014: Fiska utan krok?

"Fiskar är känsliga och är mer lika andra ryggradsdjur än vad många tror. De kan känna smärta, rädsla och stress. De tycker om beröring och stryker sig varsamt mot varandra när de simmar. Att fiska med krok är att haka fast ett vasst föremål i munnen och svalget på en sådan kännande individ, dra henne i kroken på ett tortyrliknande sätt genom vattnet och sedan avsluta det hela med att döda henne".

Texten ovan har jag saxat ur gårdagens Kristianstadbladet (länk) och de är skrivna av Djurens Parti-medlemmen Simon Knutsson. Han kandiderar till riksdagen och det är ju bara att konstatera att med honom och några till likasinnade i beslutsfattande position så är det slutfiskat för mig och dig och alla andra djurplågare! För hur ska man annars få upp fisken ur vattnet om man inte får knyta en krok i änden på linan!? Ska man kanske mäska in den och håva den eller kanske rent av försöka sig på att tjata upp den i gammal god Galenskaparna-stil!? Länk  

Njaaa, jag väntar nog ett tag till med tjatandet men jag måste erkänna att jag börjar känna en viss längtan efter att tortera en fisk i gammal hederlig stil med lina och krok, för det var sannerligen allt för länge sedan senast. Jag skulle inte ha någonting alls emot att haka fast ett vasst föremål i munnen på en 5-kilosöring, dra in den genom vattnet, knacka den i skallen och smått euforisk släpa hem den och käka upp den. Skitfiske!

/Johan Häkkinen, tisdagen den 22 juli

 

9 mars 2014: Lustfiske på Österlen.

Såja, nu har vårsolens strålar börjat värma riktigt skönt, så nu har det blivit dags för en lustfiskare som mig att dra igång säsongen på allvar. Det blev ett eftermiddagsfiske på Österlen igår och redan efter några minuters fiske bärgades säsongens första öring — en mindre besa — som senare följdes av ytterligare en av samma kaliber. Se premiäröringen på film.

Blankare, fetare och större blir det nästa gång, alldeles säkert, kanske... Skitfiske!

/Johan Häkkinen, måndagen den 10 mars

 

1 januari 2014: Årets första kast.

Det är alltid härligt med ett tidigt hugg, i synnerhet så här på vintern då annars inspirationen riskerar att snabbt försvinna i snålblåsten. Men att det skulle dra till redan i årets första kast var nästan för bra för att vara sant men det var precis vad som skedde. Att öringen var undermåttig och att den lyckades spralla loss kan kvitta, för det värmde gott med ett hugg och det gav en härlig förhoppning om att finns det en så finns det alldeles säkert fler och större!

Därefter var det förvånansvärt nog (!) lugnt men när jag ett par timmar senare återvände till platsen för hugget så drog det till igen i första kastet och även denna gång lyckades öringen spralla loss. Jag tror banne mig det var "platsfisken" jag stiftade bekantskap med, två gånger om! En mycket märklig händelse hursomhelst som du kan se här på film.

Säsongen är igång. Skitfiske!

/Johan Häkkinen, onsdagen den 1 januari

 

--------------------------------------------------------------------------------

Tidigare års aktuella händelser hittar du under Fiskerapporten