Aktuellt 2012

14 maj: Första näbbgäddan...

Det tog max fem kast innan den satt där: säsongens första näbbgädda. Yippiii...inte. Den nafsade först en gång vilket fick mig att hoppas på öring men när den sen högg igen och fastnade ordentligt så avslöjades identiteten snabbt av det smått spasmiska sprattlandet och den viftande näbben.

Näbbgäddan följdes snart av ännu ett hugg och denna gång var det betydligt mer tyngd och fart i fisken. Mycket riktigt, det var en fet liten "blänkare" som hade slukat streamern och som fick syna håvgarnet innan den fick friheten åter.

Tätt inpå land sög den i sig min lilla gråa Fluffmärla, besan som jag var 100 % säker på var en blänkare. För en så intensiv och lustiger dans bjöd den på, som helt förvred min skalle, så jag inte tvivlade det minsta på att nu var det äntligen dags för en fisk som man kunde släpa hem till spisen. Men när jag sen fick se fisken och då började tveka, så var det inte helt lätt att tänka om, något som höll på att kosta besan dyrt, riktigt dyrt.

Förlåt mig öringen att jag vände och vred på dig några gånger för mycket i håven och behandlade dig lite bryskt men, tro mig, det var för ditt eget bästa! Slutet gott, allting gott. Se öringen på film.

2:1. Det öring/näbbgädde-ratiot köper jag veckans alla sju dagar! Skitfiske!

29 april: Bornholm

Sista aftonen på Bornholm spisade vi fisksoppa. Fisken var en kolja.. Det enda alternativet till koljan var "en spik" men vi fick helt enkelt svälja vår stolthet och välja det minst dåliga av två dåliga alternativ, för man blir ju rejält hungrig av att leta efter öringar från morgon till kväll.

För visst sved det en del i min, Magnus, Fredriks, Klas, Rasmus, Rikards, Peters, Thomas och Jockes fiskesjälar, att sitta i Pyttegarden utanför Gudhjem och käka kolja. Det var absolut inget fel på soppan, tvärtom, den var smaskens, men det var allt en liten plump i protokollet det där med huvudingrediensens arttillhörighet.

Nej då, helt öringlösa blev vi inte vi men det var "miniblänkare" för hela slanten. Drygt 20 till antalet var dom och minst lika många missade hugg, vilket ju bara ytterligare bekräftar att det bara var smått, smått och åter smått som gapade över våra flugor. Miniblänkarna väger helt enkelt för lite för att kunna utgöra någon riktig motvikt i mothugget, varför kroken inte får något ordentligt fäste. Ett par sprattel, sen är det hela över, allt som oftast.

Det enda undantaget till miniblänkarna var en rejäl besa som jag tog på avslutningsdagen ett par timmar innan hemfärd. Inga bekymmer med motvikten där inte. Se den på film.

Vi hade riktigt fint fiskeväder med mest måttliga vindar och växlande molnighet. Undantaget var fjärde tillika sista dagen då det friskade i riktigt rejält från nordöst, men vad gör väl det när man befinner sig på en precis lagom stor ö! Det finns alltid fiskbart vatten någonstans på Bornholm på max en halvtimmes bilfärds avstånd. Suveränt.

Själv inledde jag sista dagen med ett pass i soluppgången på norra kusten men det tog inte länge innan vågorna blev alltför höga för att tillåta något effektivt fiske. Jag sökte mig därför upp i nordväst där det var ett härligt drag i vattnet och precis lagom hög sjö. Där avnjöt jag ett ett härligt avslutningspass med besan som pricken över i:et.

"Bornholm, Bornholm, Bornholm, du dejlige ferieö...". Vi syns nästa år igen!

Några foton: Rikard flugfiskar, märlor, havsöringkust, 3 fiskare.

Favorit i repris: Bornholm 2011 (klicka och scrolla till 4 april 2011).

23 april: Första kastet

Om det hugger i första kastet, hur stor är då sannolikheten att det inte hugger i något av fiskepassets resterande cirka 200 kast?

Jag vet inte riktigt hur man ska beräkna det men det känns ju högst osannolikt att min flygande start uppe i Blekinge, inte skulle få en finfin fortsättning. Nej, betydligt mer sannolikt då med 200 hugg än blott 1! Nåja, det är väl att ta i något men att mötas halvvägs, på 100, vore en helt OK kompromiss! Hybris. Härligt!

Jag stod och funderade över sannolikheter och annat mer eller mindre oviktigt, i nästan 200 kast, innan det äntligen var dags för hugg nummer 2. Det var när jag sent på kvällen återvände till startplatsen, vilken nu var slutplatsen, som det drog till bestämt i linan. Fisken drog i expressfart i sidled utan att visa sig och jag trodde ett tag att det var en blänkare. Men icke. Ännu en besa, något mindre än den första men även denna på väg att återfå sin skönhet.

Dagens första kast på film, i vilken sannolikheten för hugg är lika med 1.

Om några dagar åker jag och ett helt gäng förväntansfulla fiskare till Bornholm. Underbart. Knæk och bræk!

15 april: BLÄNKAREN 2012

Jag missade invägningen vid "Engelska bryggan" i Ystad kl 4. Men vad annat göra när fiskesuget är på topp och jag ingenting på vågen har att lägga? Jag fortsatte därför fiska med övertygelsen om att i nästa kast..

Men när jag vevade in sista kastet strax efter klockan 6 så var det bara att konstatera att det inte gick att tjata upp en öring idag heller. För jag fiskade och filmade, fiskade och filmade envist, enda till det var "low batt" på såväl kameran som mig själv.

Nej, sydkusten var tuff i dag, förvånansvärt tuff med tanke på att det var snudd på optimala förhållanden. Att inte ens lyckas hitta en besa när det blåser en måttlig pålandsvind, vattnet är precis lagom färgat och månaden är april, det är jag uppriktigt sagt mycket förvånad över!

Desto trevligare då att sundet var betydligt mer välvilligt, trots att vattnet var kristallklart och nästan stilla.

För det var på mina gamla hemmalokaler i sundet som jag inledde fiskedagen, i sällskap med min fiskekompis och kollega Rikard från min tidigare hemstad Lund. Det är sällan vi fiskar tillsammans nu för tiden så det var ju trevligt att det äntligen blev av och dessutom på våra gamla favoritställen i sundet. Det var smått nostalgiskt. Synd bara att Rikard inte kunde slå följe ner till sydkusten senare under förmiddagen, då han hade annat som förpliktigade.

Rikard visade vägen med en halvmeters besa, vilken han senare följde upp med en tappad miniblänkare. Däremellan hann jag med att haka fast i en riktigt fin öring som det var mycket nära att jag packade ner i kylväskan för vidare transport till sydkusten. Men det blev inte så för jag tyckte den var något smal och blänkte för lite. Så här i efterhand får jag nog skylla det saknade blänket på mina solglasögon och det där med att den var smal börjar jag också tvivla på, för det var en riktigt fin öring. Kanske var den bara naturligt lite slank!? Se själv filmen: C&R under BLÄNKAREN 2012

Hur gick det då i tävlingen? Ja, eftersom jag missade avslutningen så gick jag in på arrangör Anders DK:s fiskedagbok för att få reda på utfallet. Totalt 2 invägda fiskar fördelat på 182 antal fiskare — helt otroligt! Vinnare blev Gudjon Jonsson med en 2,82-kilos F= 1,21:a. Grattis!

Det är inte helt enkelt det här med kustfiske efter havsöring. Alls icke.

Övriga arrangörer av BLÄNKAREN 2012:  Fiske- & Sportboden i Ystad, David Altengård, Henric, Jonne och Anders S.

11 april: Snart dags för BLÄNKAREN 2012

Nu på lördag den 14/4 är det äntligen dags för årets upplaga av tävlingen BLÄNKAREN. Har du inte anmält dig så gör du det här. Du kommer vara i gott sällskap för det är hela 149 stycken som har anmält sig i skrivande stund. Fantastiskt!

Själv planerar jag en heldag på sydkusten och det ska bli härligt att få återse mina gamla hemmavatten. Vädermässigt ser det riktigt lovande ut med sol och sydliga vindar så det kommer alla gånger bli en helt underbar dag vid havet.

Vi syns vid invägningen vid "Engelskan" klockan 16.00 på lördag, om inte tidigare under dagen förstås.

1 april: Fishing with Sergiy

Yesterday I went fishing with Sergiy from Ukraine. He is a new business partner to me and my collegues at Eurofins and he was now visiting us for a couple of days. As being a true and dedicated fisherman, Sergiy had, prior to visiting us, investigated if someone at Eurofins could take him out fishing. That is how me and Sergiy first got in touch. A serious planning to go fishing soon started.

From planning to action. On our day of fishing a strong icecold wind was blowing from the north... Not what one could hope for but, take it or leave it, we reasoned. This was our only chance to go fishing and since Sergiy had never seen the beatiful scanian coastline, neither been fishing for seatrout, there was really no turning back now. I told Sergiy that I could find us some fishable water and that it was good enough for me and he agreed. So, off we went.

We had do drive far down to the southeast to escape the high waves that were pounding the eastern coastline of Scania. Just according to plan, we found some fishable water but there was certainly no escaping the wind. Except behind some rocks on the shore, where we had our coffee breaks, during which we also tried some Ukrainian delicacies that Sergiy had brought along.

I was hoping for some beginner´s luck for Sergiy, since I think catching a nice fish,  would have been the perfect ending to his Sweden visit. We gave it a good try, but it was simply too hard to find a trout today. Well, we both found ourselves a new fishing buddy and that is not too bad either. Welcome back Sergiy, anytime!

28 mars: Vindöringen

Först blåste det något så förbannat och sen blåste det ännu mer. Och någonstans mitt i så nappade en öring. Ungefär så kan man sammanfatta dagens fisketur.

Eller så kan sammanfatta det hela med följande foto och genom att titta på denna filmsnutten.

19 mars: Öland

Det var fem år sedan jag träffade Öland senast och tre år sedan jag träffade Pelle och Yatzi. Men nu var det dags igen, för gemensamt fiske i dagarna två på solen och vindarnas ö. Härligt!

Dag 1 inledde vi uppe i nordöst, då den gamla sjön dundrade in allt för hårt på västsidan för att vi skulle vilja mäta våra krafter med den. Idag hade vinden dock mojnat ordentligt och dessutom vridit över på en mer västlig bana. Det bådade gott inför fortsättningen.

Det är sällan man ser några öringar visa sig under vinter och vår men idag var undantaget. Tätt inpå land på bara 20 meters avstånd gick en mindre öring upp och visade sig i ett head and tail-vak. Så lugnt och fint vakade den, att jag inte brydde mig om att avbryta det pågående kastet för att snabbt lägga ett nytt i öringens väg. Varför skulle jag, för jag var ju säker på att jag hade gott om tid och därför skulle ta den i nästa kast!

Men... när det väl var dags för öringen att enligt mig gapa över min fluffmärla, så stod den inte att finna. Eller så valde den helt enkelt att inte hugga. Jag tvivlar men vad vet väl jag om det.

Foto: Jag fiskar i nordost.

Dag två bjöd på helt underbara förutsättningar, med solsken och en sydvästan som satte fart på Kalmar sund på ett mycket inbjudande sätt. Vi checkade ut tidigt och begav oss söderöver längs med västsidan med ideliga stopp för att prova fiskelyckan.

Men trots helt suveräna lokaler, så lyste "pricken över i:et" envist med sin frånvaro.  Det var först efter lunch som en av sundets silvriga skönheter behagade visa sig.

Tätt inpå land bet den på och sällan har väl en undermåttig öring känts så härlig som denna för den var sannerligen hett efterlängtad, min allra första ölandsöring! Fångad på film blev den också. Länk.

Pelle knäppte dessutom ett foto på öringen.

På nästa stopp hittade jag återigen fisk, två gånger om, men ingen av dom lyckades jag kroka. Enda trösten i sammanhanget var att dom såg ut att vara undermåttiga båda två.

Totalt sju stopp blev det innan vi nådde bron under sena eftermiddagen, där 2-dagarsfisket avslutades och hemfärden påbörjades.

Liksom senast då jag var på Öland (länk),  bodde vi i Grankullaviks fritidsby (länk) längst uppe i norr, där stugvärden Birger såg till att inget oss saknades och dessutom bjöd på fisketips och en mängd spännande historier från förr.

Under ankomstkvällen i stugan gästade vi av ölandsprofilen Lasse Karlsson, tillika Pelles fiskekompis sedan länge, som bland annat berättade om sina och med fleras ambitioner och arbete med att återställa ölands sportfiske till dess fornstora glans. Läs mer om det och mycket annat på Ölands trolling- och sportfiskeklubbs hemsida.

Öland, jag återvänder snart igen. Det kommer inte dröja fem år kan jag lova, därtill är din skönhet och storslagenhet alltför lockande. Kanske, kanske, kan du då tänka dig att inte bara bjuda på vind och sol, utan även en riktigt fin öring! Du kan väl åtminstone fundera på saken? Yatzi skulle säkert bli glad han också, för han såg allt lite besviken ut över att varken jag eller Pelle gav honom möjligheten att visa prov på sina färdigheter som fiskapportör. På återseende alla tre. 

4 mars: Tur OCH bonnatur på premiären.

Ibland har man tur och ibland än mer tur, eller bonnatur rätt och slätt, om du så vill. Igår, under säsongspremiären, var det exakt vad jag hade: ren och skär bonnatur! Jag hade till och med mer tur än vad jag förtjänade.

För redan innan jag drog iväg första kastet, upptäckte jag att jag hade problem med rullen. Hur jag än försökte ställa in slirbromsen så slirade den alldeles för lätt. Konstigt tänkte jag. När jag synade rullen närmare så upptäckte jag att alla mina cirka 250 meter flätlina låg och slirade på spolen. Helt otroligt!

Nog har jag hört att man alltid ska lägga lite nylonlina i botten på spolen men det har jag avfärdat som smått nojigt, för inte kan väl plötsligt flera hundra meter lina plötsligt få för sig att börja slira. Jodå, det kan den visst det! Konstigt är det hursomhelst för det funkade ju hur bra som helst hela förra säsongen.

Jag löser problemet genom att dra iväg ett jättekast och därefter hålla fast linan på spolen samtidigt som jag vevar på de första varven för hand, innan jag tar till veven och snurrar på resten av kastet, stenhårt. Härligt, nu sitter linan fast på spolen en gång för alla. Det är åtminstone vad jag tror...

Det är en solig och fin premiärdag, med lite gammal sjö som rullar in och bryter fint precis inne vid strandkanten. Vattnet känns ordentligt svalt, 3—4 plusgrader skulle jag uppskatta det till, någon termometer fick jag inte med mig men det ligger säkert där nånstans. Vänsterfoten har närkontakt med det blöta och kalla, för vadarna har tydligen sprungit läck på babord sida. Hmm, det har tydligen hänt både det ena och det andra med utrustningen under den långa vinterdvalan.

Jag drar iväg ett kast längs med land och plötsligt sitter den där i andra änden av linan: premiäröringen! Härligt! Med ens går öringen upp och visar sig i ett hopp och jag ser då att den är såväl blank som hyfsat stor. Pulsen rusar i takt med öringen!

Öringen stretar emot bra under hård press men så plötsligt: linan slaknar men ändå inte! Det tar ett par sekunder innan jag förstår vad som hänt. F-n, linan har börjat slira på spolen igen! Rullen är satt ur spel. Vad göra? Panik! Enda trösten i sammanhanget är att flugan ser ut att sitta stadigt i mungipan och att jag hann köra öringen ganska hårt innan rullen havererade.

Det finns inget annat alternativ än att helt enkelt låsa fast linan på spolen med fingrarna och därefter spola på linan genom att vrida spolen, ett kvarts varv åt gången, gång efter gång efter gång efter... Jag inser snart att det vore ganska så praktiskt att kunna göra jobbet med den där vinklade mojängen på sidan av rullen istället.　

Även om öringen är trött och mest simmar i bågar, så är det otroligt svårt att sätta så pass mycket press på den så att jag ska kunna vända den med nosen mot mig och den väntande håven. Och för varje gång den lyckas dra iväg några meter så känns det som en hel evighet innan jag har vunnit tillbaka linan på rullen. Fingrarna värker.

Jag överväger att helt enkelt lägga spöet åt sidan och hala in firren med händerna men det vore alltför riskabelt. Det är ju trots allt en stadig bit och även en kortare rusning skulle vara svår att hantera, utan en dämpande spötopp. Skulle inte 0,25-tafsen knäckas så skulle säkert flugan tappa sitt fäste. Helt säkert.

Efter många om och men kommer så äntligen öringen glidande över håvkanten. Vilken otrolig glädje och lättnad!  För visst skulle det svidit rejält att ha mist den här fina fisken på grund av att jag var för bekväm för att åtgärda problemet med rullen. Jag har ju trots allt såväl extraspole som extrarulle med mig så jag kan inte förstå varför jag inte bytte med en gång. Det är lätt att vara efterklok. Bonnaturen räddade mig, tack och lov.

F= 1,10 och vikt=2,3 kg. Vilken tjusig fisk! Foto 1. Foto 2.

När jag sent omsider återigen beträder havet så hänger det en ny rulle under spöet. Flugan är dock den samma: en rosa Fluffmärla. Per omgående hittar flugan ytterligare ett par bitvilliga öringar. Blanka och hoppvilliga dom också men undermåttiga båda två.

Rosa är vinterns färg. Jag börjar bli mer och mer övertygad om att öringen har svårt att motstå en rosa fluga då det är rejält kallt i vattnet. Idag testade jag i och för sig bara rosa men det beror på att jag är övertygad sedan tidigare!

Det här med rosa är inget jag själv kommit på, utan något jag noterat på diverse fiskesajter och i tidskrifter och sen provat på och lyckats bra med i mitt eget fiske. Främst är det danskarna som snackar om rosa flugor och det är bara att konstatera att danskarna har koll på det här med flugor för kustfisket. Dom har ju ett flertal mönster med rosa i, vilka rekommenderas till framförallt forårsfiskeri, som dansken själv skulle uttryckt det. Pattegrisen torde vara den mest kända.

Vad hände med hjälmkameran? Den fick stanna hemma idag då jag hade så mycket annat att ha koll på inför premiärfisket. Det lyckade jag inget vidare med, kan jag nu konstatera. Men kanske var det lika bra att kameran var hemma, så man slipper beskåda eländet med rullen! Men å andra sidan, med tanke på att det slutade väl, så hade det förstås varit härligt att ha fångat fadäsen på film. Tjugo minuters skrattfest hade det nog blivit. Vi får skratta en annan dag istället.

Säsongen är igång, med en riktig rivstart. En mycket sen sådan men en rivstart likväl.

10 januari 2012: Kanarieöarna.

"No speak english", svarar skepparen då jag försöker inleda ett samtal med honom, då vi träffas i lobbyn på mitt hotell, dit han kommit för att hämta mig inför dagens fiske.

"No habla espanol", replikerar jag och därmed har vi inlett en tystlåten fiskedag tillsammans.

Det enda som bryter tystnaden under bilfärden mot hamnen i Puerto Rico på Gran Canarias sydkust, är skepparens telefon som har en tjutande slirbroms som ringsignal! Jag skrattar gott åt ljudet och när han en stund senare missar ett samtal, skojar jag till det genom att säga:

"You lost the fish"!

"Lost the fish", säger han och skrattar även han.

Jag hade hoppats kunna fråga ut honom lite om det stundande fisket, för det är sannerligen inte mycket jag vet. Faktiskt inte mycket mer än att vi ska ut med en större motorbåt som under högsäsong, det vill säga inte nu under vinterhalvåret, nästan uteslutande satsar på svärdfisk och tonfisk  men nu under vintern är det mest bottenfiske som gäller, men efter vilka arter har jag ingen riktig koll på. Bilderna i broschyren på hotellet visade bara några skrytbilder på tonfiskar och svärdfiskar, men några såna förväntar jag mig inte få se idag. Oavsett, så kommer säkert dagen bli ett riktigt äventyr, alldeles säkert.

Jag och mina 10-talet medfiskare äntrar skepparens båt White Marlin och snart styr vi kosan rakt ut till havs. Under de drygt 20 minuter vi puttrar på har vi en större vobbler och plastbläckfisk på släp, med en förhoppning om tonfisk förmodar jag.

Vi ankrar upp och får oss varsitt kraftigt haspelspö i näven. Med några få engelska ord och gestikulerande får vi klart för oss att vi ska fiska ungefär 1 meter över botten. Det tar en bra stund att släppa ner det stora blysänket till botten, vilken uppskattningsvis befinner sig ett 30-tal meter under båten. Ovanför sänket har vi ett par enkelkrokar, vilka vi tacklar med fiskstrimlor.

Det hugger så fort sänket slår i botten! "Nafsar" är väl i och för sig en mer korrekt benämning, för det är bara "babies" som skepparens hjälpreda uttrycker det, så små att det är nära på omöjligt att kroka dom. Men definitivt stora nog för att vittja krokarna och det gör dom på nolltid. De få vi lyckas kroka, strimlar skepparen upp till mer bete men några tacklar han upp på något kraftigare spön, för att försöka lura havets betydligt större fiskar till hugg. Även de söker vi vid botten.

Småfiskarna forsätter hugga som besatta och att ständigt bli bestulen på betet, blir snabbt en smula tröttsamt och tråkigt rent ut sagt. Men man vet ju aldrig när det gäller fiske så det är bara att envist fiska på. Tålamod är en fiskares bästa vän.

Spänningen infinner sig dock plötsligt då slirbromsen morrar till på ett av skepparens spön, varpå han kommer rusande och drar till för Juan Carlos och fosterland. Spöet spänns upp i en kraftig båge. Fast fisk!

"You", säger han och pekar på mig och därefter på spöet. Jag förstår att han vill jag ska ta spöet och det behöver han förstås inte säga två gånger.

Jag fattar spöet och skepparen springer och hämtar ett "fighting-bälte" som han spänner runt midjan på mig.

Jag har ju sett på TV hur det ska gå till så det är bara att sätta spöbutten i hålet på bältet och därefter hala upp fisken genom att ömsom pressa uppåt, veva neråt, pressa uppåt och så vidare. Ungefär som att veva iland en jättebesa, bara något mer brutalt och vertikalt.

Fisken spänner emot hyfsat men sakta men säkert kommer den närmare ytan. Skepparen lyfter upp fisken i båten som ser ut som något mellanting mellan en rocka och haj.

"10 kilo angel shark" säger skepparen. "Nice fish", säger jag. Tydligen inte nice nog för att ätas för den hamnar i det blöta igen. Foto.

Nästa hugg på ett av skeparens spön är av det betydligt tyngre slaget. En av mina medfiskare får nu fatta spöet. Efter en lång och seg kamp kommer en stor rocka mot ytan.

"100 kilo sting ray", säger skepparen efter att den har fått friheten åter. Killen som pumpade upp den är rejält mör och skrattar och pustar om vartannat. Foto.

Några mindre hajar och rockor följer därefter innan det är dags för monstret i djupet att sluka en av våra betesfiskar! Tre man provar på att tampas med fisken utan att dom lyckas rubba den från botten.

"A monster fish, too big to catch", säger plötsligt skepparen och kapar helt sonika av linan!

"150—200 kilo sting ray" utvecklar han senare och det finns ingen anledning att argumentera emot. Det hade dock varit roligt att få se en skymt av den.

Väl tillbaka i hamn under sena eftermiddagen så ser vi att besättningen i vår grannbåt minsann har lyckats fånga tre fina tonfiskar. Tydligen var det inte så hopplöst att hitta en tonfisk som jag hade fått för mig! En känsla av att jag suttit i fel båt hela dagen infinner sig plötsligt... Men, även i fel båt har jag fått uppleva ett riktigt äventyr och det är jag förstås helnöjd över.

Hasta la vista!

--------------------------------------------------------------------------------

Tidigare års aktuella händelser hittar du under Fiskerapporten