Fiskerapporten 2014

 

2022 november 2014: Öland, öland, öland, ack  du underbara *^%&$#@!! Öland.

Vad väger mest? En 5-kilosöring eller en 5-kilossten? Utan tvekan stenen, i synnerhet om man som jag först rantar runt längs Ölands kuster i dagarna två och en halv, utan att ha sett skymten av någon 5-kilosöring och därefter avslutar långhelgen med att släpa sten.

Dom var blytunga dom där förbenade röda ölanskalkstenarna, 17 stycken till antalet för att vara exakt, som jag släpade från stranden upp till bilen, för vidare transport hem till min villaträdgård i Vä utanför Kristianstad, där dom ska fullända en för närvarande ofullständig stensättning i en slänt. Pust och tack Pelle, för att du hjälpte till att baxa sten.

Med tanke på den flygande start jag fick på vår långhelg så var jag betydligt mer inställd på att släpa silvriga öringar än röda stenar. För redan efter en timmes fiske dag 1, på torsdag eftermiddag,  så var det böjt spö och även om öringen inte riktigt nådde upp till de lovliga 50 centimetrarna, så fick den igång hybrisen och det var till och med så jag trodde jag äntligen hade knäckt Ölandskoden! Och det med den orangehövdade Fluffmärlan, för precis som jag nämner i sista stycket av fiskerapporten 9 september nedan, så gav jag den förtroendet från start och den levererade direkt! Men, verkligheten skulle brutalt och skoningslöst komma ikapp mig... Här är hursomhelst öringen på film.

Öland, öland, det är minsann inte enbart en dans på rosor att älska dig. Hur länge måste jag egentligen vänta innan du bjuder mig på en riktigt fin öring? Utöver den där undermåttiga blankfisken dag 1 och ett missat hugg dag 2, så bjöd du inte på så värst mycket mer, bortsett  då från stenlasset förstås men det skulle ju inte ens en dåre låta sig nöjas med... Mina tidigare besök finns i fiskerapporterna för år 2007, 2012 och 2013.

Och inte var du så värst mycket mer generös mot mina medfiskare David, Lars-Erik, Peder, Tomas och Pelle heller. Liksom mig bjöd du Peder på en undermåttig blankfisk och Tomas och Pelle på varsin strax över måttet (foto Pelles öring) och den sistnämnda tappade även en betydligt större öring, som du snöpligt bestämde dig för att ta tillbaka precis innan den hamnade i håven.

På fredagskvällen var det julklappsutdelning i Grankullaviks Fritidsby och det var Tomas som agerade (skägglös) tomte. Han jobbar på Settern, så självklart var det hårda klappar som gällde. För att inte äventyra stugfriden så fick alla samma klapp, nämligen Pelles eminenta havsöringguide för Småland och Öland, tryckt i behändigt pocketformat. Det enda man kan invända mot den är att med den i ryggsäcken så kan man inte skylla på bristande lokalkännedom om man skulle råka bli utan fisk... 

Jag måste erkänna att fiskesuget kändes ganska så mättat när jag anlände hem till Kristianstad med mitt stenlass på lördagskvällen. Men det återvände snabbt då jag hittade senaste numret av Svenskt Fiske i postlådan och i det bland annat kunde läsa en artikel skriven av Pelle om kustfisket här hemma på skånekusten. Om lite drygt en månad är det dags!

David messade mig senare på lördagskvällen från dansstället Sommmarlust i Kristianstad där han var och svängde de lurviga. Imponerande att lyckas mobilisera så mycket energi efter en heldag på kusten. Men visst, han låg ju å andra sidan och nannade och laddade batterierna i bilen nästan hela vägen hem från Öland till Bromölla. Det är bara att hoppas att han lyckades håva någon riktig fining men känner jag min co-driver rätt så tackar han nog inte nej till en besa heller..

Öland, jag återvänder, var så säker, allra senast nästa höst. För det är ju så att  med flugan i blöt kan allt hända och dessutom är det ju så att även en blind höna.. Hoppas bara att jag en vacker dag långt in i framtiden slipper skriva att jag med en dåres envishet besökte Öland gång efter gång i jakten efter en drömöring men det enda handfasta det resulterade i var att jag byggde mig en 2 meter hög stenmur av de allra finaste och rödaste ölandskalkstenar runt min villa.. Skitfiske!

Här är ytterligare några foton: Kustvy 1, 2 & 3, stilstudie av Lars-Erik respektive David, kroppkakeavslutningsmiddag, kalksten med ortoceratit-(bläckfisk)fossil.

/Johan Häkkinen, fredagen 28 november

 

2 november 2014: Fånga halva dagen och en fjärdedel av gäddorna.

Från krogen direkt till havet. Nåja inte bokstavligen men nog kändes det så i skallen, för när jag slog upp korpgluggarna och kravlade mig upp ur sängen på söndagen efter en mycket sen lördagsnatt på stan, så upptäckte jag att jag var på god väg att sova bort en finfin fiskedag. Det var bara att bita ihop och genast se till att fånga den resterande halvan av dagen innan den också slank mig ur nävarna likt en dåligt krokad gädda.

Idag lät hugget vänta på sig så länge så jag så smått  börjat ställa in mig på en bomtur. Desto skönare då när det äntligen drog till framåt sena eftermiddagen, ett riktigt härligt hugg på lång lina dessutom men dessvärre fick jag inte se mer av fisken än en kraftig virvel i ytan.

Jag börjar skönja ett oönskat mönster i mitt gäddflugfiske... För jag bommade inte bara första hugget utan även hugg två, tre och fyra och det var först på femte försöket som det höll hela vägen. Att det sen var en riktig standardkustgädda runt 2 kilo kan kvitta för det var skönt att få ett stopp på räckan av missade hugg.

1 av 5 fångade idag och här om veckan 1 av 3 vilket summeras till att jag fångar 2 av 8 gäddor det vill säga bara en fjärdedel, och ett så uselt facit kräver förstås en djupanalys. Första åtgärden för att förhoppningsvis öka landningsfrekvensen är att börja binda på en något klenare krok, för den där Mustad CS70 som jag binder på nu, är nog lite väl kraftig för att kunna drivas in i fisken med så relativt veka grejer som flugspöet är. Här är för övrigt söndagens fluga på nära håll.

Med dobbspöet och för öring tycker jag MUSTAD CS70 funkar bra men då har man ju en lite annan styvhet i spöet och dessutom överförs kraften blixtsnabbt till flugan i och med att flätlinans motstånd i vattnet är så gott som obefintligt, åtminstone jämfört med en fluglina.

Tandemkrok kanske också vore värt att prova men det blir väl en hel del trassel med det och dessutom försvårar det säkert avkrokningar så jag väntar nog med att testa det. En sak i taget helt enkelt. Fortsättning följer. Skitfiske!

/Johan Häkkinen, onsdagen 6 november

 

2 oktober 2014: Den alldeles lagom svåra fisken.

Gäddan är en precis lagom svår flugfisk tycker jag. Till skillnad då från den betydligt knepigare öringen för att vara övertydlig. För när jag allt som oftast lyckas komma i kontakt med gäddan så är sannolikheten den samma för att jag inte ska lyckas komma i kontakt med öringen. Visst, det är kul att fiska även utan att få hugg men det går inte komma ifrån att det är bra mycket roligare om spöet spänns upp i en härlig båge åtminstone en gång per fisketur.

Och allra roligast är det med ett tidigt hugg, för då får jag direkt ett kvitto på att fisken är plats, taktiken är den rätta och det är minsann information som skänker en härligt avslappnad och förnöjd känsla, fiskeglädje helt enkelt.

Motsatsen är däremot inte fullt lika kul... För när timmarna går utan minsta tecken på liv så börjar tvivlet oundvikligen gnaga i ens inre. Kanske skulle jag valt den där andra platsen trots allt eller är här kanske fisk men dom kanske är lite längre ut. Hmm, kanske bäst och vada ut några steg till och dra ut några meter lina till och...

Innan jag vet ordet av, har jag gått ifrån att flugfiska med finess och precision för att försöka lura fisken till hugg som jag är övertygad finns där, till att övergå till taktiken "täcka" så mycket vatten som möjligt, allt för att förhoppningsvis hitta den fisk som kanske, kanske finns där ute någonstans i det stora blå. Med ett flugspö i näven är det en taktik som snabbt får tvivlet att eskalera till hopplöshet och när jag sen x antal kast senare tvingas konstatera att det blev ingen fisk idag heller, så är fiskeglädjen långt ifrån några himmelska höjder.

I förra veckan var jag ute på säsongens första gäddflugfiske och redan i första vändan spändes spöet upp i en härlig båge och därmed fick jag med ens bekräftat att platsen och taktiken var den rätta för dagen. Ett par tunga gung senare var dock spöet rakt igen, men, eftersom gäddan är en precis lagom svår fisk så dröjde det inte många kast innan det var kontakt igen. Denna gången var det en gädda som högg lite slött ett par meter framför fötterna på mig så det var inte värst förvånande att den släppte efter ett par sekunders dragkamp.

Det blev tredje gången gillt idag och eftersom gäddan var på rätt sida om 75-strecket (68 cm/ 2,4kg) så ligger den numera i frysen här hemma i Vä och väntar på att bli uppäten. 

Framåt skymningen hade jag även ett fjärde hugg och även om jag inte fick en skymt av fisken så är jag nästan helt säker på att det var en av de där knepiga öringarna som sög tag i min gäddfluga, eftersom knyckarna var lite väl energiska för att vara en gädda. Men vad gör väl det, skåneöringarna är ju ändå fredade nu och dessutom hade den lagom svåra gäddan redan räddat dagen, så ett missat hugg hit eller dit spelade ingen roll.

/Johan Häkkinen, onsdagen 8 oktober

 

9 september 2014: Tredje gången gillt, men bara nästan...

På östkusten intet nytt. Trots mitt flera månader långa frånfälle, vilket jag till 90% skyller på 2 ichias-anfall och däremellan en separation, så var allt sig likt på kusten. Stenarna låg på sina sedvanliga platser och så här på höstkanten betedde sig öringarna som de alltid gjort, det vill säga de hoppade glatt och verkade inte vara det minsta intresserade av att gapa över en fluga.

Men det ska gå att lura även en höstöring till hugg, det bara är så. Med den övertygelsen i bakhuvudet så är det helt omöjligt att efter en stunds hugglöst fiske, inte börja tvivla på flugan, för man får ju gång på gång bevis på att det finns fisk inom kastavstånd. Min redan lilla fluga byttes därför snart till en ännu mindre fluga, vilken byttes till en än mindre och till slut hade jag en liten halvcentimeter lång bäcköringfluga i änden på tafsen, men inte fasen hjälpte det.

Men då slog det mig att jag ju för ett par höstar sedan skördade oerhörda framgångar (nåja) med en orangehövdad Fluffmärla (Fiskerapporten 2012, 28 augusti) och vid lite närmare botaniserande i asken så hittade jag den, i två exemplar dessutom  — en liten och en ännu mindre. Det fick bli den mindre av dom för det var ju verkligen finvädersförhållanden idag på kusten, med 18-gradigt klart vatten och en nästan spegelblank yta.

Ärligt talat hade jag så smått börjat tvivla på min övertygelse om att även höstöringar kan luras till hugg, därför var det en mycket trevlig överraskning när det per omgående drog till rejält i linan! Upplevelsen var väldigt lik den där hängbukbågen jag tog för ett par år sedan (Fiskerapporten 2012 11 juli), det vill säga ett stenhårt hugg som en blixt från klar himmel och innan jag knappt ens fattat vad som hänt så gick fisken upp i ett högt hopp. Men skillnaden idag mot då var att fisken var kanske knappt hälften så stor, det var en öring och, inte minst och trist, den steg av redan efter första hoppet. Det var härligt och surt på samma gång skulle man kunna sammanfatta det med. Filmad blev den inte heller eftersom laddningen i batterierna tagit slut halvtimmen tidigare.

Jag hann dock inte gräma mig speciellt länge över den missade öringen för snart var det böjt spö igen! Men bara halvsekunden senare hade jag dubbel anledning att gräma mig.... Två missade hugg på raken. Surt som...

Men inte heller nu behövde jag gräma mig speciellt länge för visst kom det ett tredje hugg. Men, i mothugget stannade inte spöet upp i ett härligt tvärstopp utan det fortsatte bara sin bana rakt upp mot kvällshimlen och på sin väg drog det upp ett smolt i ytan som snabbt surfade ner i håven och returnerades till det blå.

Mörkret kom smygande och det var dags att runda av fisket. De 2 bommade huggen grämde mig men, visst, hugg är alltid hugg och 2 hugg är definitivt 2 hugg och att det sen inte håller hela vägen är sånt som händer. Hur som helst var det underbart att vara tillbaka på kusten efter den långa frånvaron.

Men vad hände med de där 10 sista procenten i första stycket kanske du undrar? Totalt 100 ska det väl vara ? och inte 90 som jag nämner och visst är det så. De resterande 10 procenten som förklarar mitt långa frånfälle från kusten, består av att jag sedan i slutet på maj är en certifierad arborist och det är en hobby som är en allvarlig konkurrent till fisket eftersom även det erbjuder en härlig motion, avkoppling och en gnutta spänning och adrenalinkickar emellanåt. 

Nu är min öringsäsong i Skåne slut för denna gången. Nu blir det trädklättring i några veckor innan du hör av mig nästa gång och då är det förmodligen oktober och då är det gädda som gäller och än senare under hösten hoppas jag hinna med en tur till Öland och då ska jag minsann ge den orangehövdade Fluffmärlan förtroendet från start, för jag börjar bli mer och mer övertygad om att den har förmågan att förvandla en härlig dag på kusten till en fantastisk dag på kusten. På återhörande!

 

/Johan Häkkinen, fredagen 12 september

 

22 juli 2014: Fiska utan krok?

"Fiskar är känsliga och är mer lika andra ryggradsdjur än vad många tror. De kan känna smärta, rädsla och stress. De tycker om beröring och stryker sig varsamt mot varandra när de simmar. Att fiska med krok är att haka fast ett vasst föremål i munnen och svalget på en sådan kännande individ, dra henne i kroken på ett tortyrliknande sätt genom vattnet och sedan avsluta det hela med att döda henne".

Texten ovan har jag saxat ur gårdagens Kristianstadbladet (länk) och de är skrivna av Djurens Parti-medlemmen Simon Knutsson. Han kandiderar till riksdagen och det är ju bara att konstatera att med honom och några till likasinnade i beslutsfattande position så är det slutfiskat för mig och dig och alla andra djurplågare! För hur ska man annars få upp fisken ur vattnet om man inte får knyta en krok i änden på linan!? Ska man kanske mäska in den och håva den eller kanske rent av försöka sig på att tjata upp den i gammal god Galenskaparna-stil!? Länk  

Njaaa, jag väntar nog ett tag till med tjatandet men jag måste erkänna att jag börjar känna en viss längtan efter att tortera en fisk i gammal hederlig stil med lina och krok, för det var sannerligen allt för länge sedan senast. Jag skulle inte ha någonting alls emot att haka fast ett vasst föremål i munnen på en 5-kilosöring, dra in den genom vattnet, knacka den i skallen och smått euforisk släpa hem den och käka upp den. Skitfiske!

/Johan Häkkinen, tisdagen den 22 juli

 

9 mars 2014: Lustfiske på Österlen.

Såja, nu har vårsolens strålar börjat värma riktigt skönt, så nu har det blivit dags för en lustfiskare som mig att dra igång säsongen på allvar. Det blev ett eftermiddagsfiske på Österlen igår och redan efter några minuters fiske bärgades säsongens första öring — en mindre besa — som senare följdes av ytterligare en av samma kaliber. Se premiäröringen på film.

Blankare, fetare och större blir det nästa gång, alldeles säkert, kanske... Skitfiske!

/Johan Häkkinen, måndagen den 10 mars

 

1 januari 2014: Årets första kast.

Det är alltid härligt med ett tidigt hugg, i synnerhet så här på vintern då annars inspirationen riskerar att snabbt försvinna i snålblåsten. Men att det skulle dra till redan i årets första kast var nästan för bra för att vara sant men det var precis vad som skedde. Att öringen var undermåttig och att den lyckades spralla loss kan kvitta, för det värmde gott med ett hugg och det gav en härlig förhoppning om att finns det en så finns det alldeles säkert fler och större!

Därefter var det förvånansvärt nog (!) lugnt men när jag ett par timmar senare återvände till platsen för hugget så drog det till igen i första kastet och även denna gång lyckades öringen spralla loss. Jag tror banne mig det var "platsfisken" jag stiftade bekantskap med, två gånger om! En mycket märklig händelse hursomhelst som du kan se här på film.

Säsongen är igång. Skitfiske!

/Johan Häkkinen, onsdagen den 1 januari

 

--------------------------------------------------------------------------------

Tidigare års aktuella händelser hittar du under Fiskerapporten