21 mars 2005: Solsken på sydkusten             [föregående]   [nästa]

Det är drygt ett halvår sedan jag senast fiskade sydkusten men nu är jag åter här och det känns helt OK, minst sagt! Solen flödar från en klarblå himmel och det blåser en svag vind som bara förmår havet att framstå som en gigantisk böljande spegel.  Inte optimalt väder ur fiskesynpunkt således, men ack så behagligt att vistas i och för övrigt har jag goda förhoppningar om att vinden snart skall komma igång och nå upp till att bli åtminstone som utlovat svag. Klockan är ju bara 10. Jag traskar ner till strandkanten och ser att vattnet trots den svaga vinden är något färgat och det är ju bra det, tänker jag, samtidigt som jag trevar efter flugasken för att se om där finns något gångbart. Jag mäter vattentemperaturen till 3 °C.

På avstånd ser jag att min tilltänkta fiskesträcka är belamrad med en hel hord av spinnfiskare, varför jag låter mig nöjas med den sträcka jag har framför mig, som, liksom kustlinjen här i stort, utgörs av ett par mindre bukter förbundna av en ganska rak kustlinje med storblockig sten och brant djupkurva. Här gäller det att balansera noga på stenarna så man inte glider av på "fel sida" för då kan det mycket väl bli ett högst ofrivilligt dopp!

Först framåt eftermiddagen kommer så vinden äntligen igång och lyckas sätta lite fart på såväl vattnet som i min fiskelust. Till min glädje ser jag även att spinnfiskarna tycks vara som bortblåsta och det får mig att skynda på fikapausen och raskt vandra västerut. Vadar mig ut till spetsen av en udde från vilken jag planerar fiska mig inåt en bukt för att därefter återvända till spetsen för att fiska mig "hemåt" genom det stenskravel som finns här och som allt som oftast håller fisk.

Jag hinner inte längre än ett par steg in i bukten innan hugget kommer! Det roliga är dock över lika snabbt som det började och där står jag med en galopperande puls och en känsla av glädjeblandad besvikelse - det var ju kul att hitta fisken men en lite längre kontakt hade jag gärna önskat mig. Öringen vill inte igen varför jag bestämmer mig för att låta den vila och tidigarelägger därför min u-sväng för att istället ge stenskravlet utanför udden chansen en stund. Inget där och tillbaka till bukten. Någon repris av det tidigare hugget blir det tyvärr ej och det är med en grämande känsla jag vadar förbi positionen för hugget med bara några meters marginal.

Ett makabert vårtecken! Blott 10 m in på fast mark tröt krafterna för tranan och den störtade med näbben före rakt ner i den skånska myllan...

Plötsligt står jag där med fast fisk och ett djupt bugande spö som tyder på att den rosa fluffräkan äntligen har lyckats haka fast i en öring och dessutom av hyfsad storlek! Det tunga sega bökandet avslöjar dock att det troligtvis är en besa som fattat tycke för flugan och det bekräftas då dess långsmala utlekta kropp efter en stund skär vattenytan. Det är en rejäl fisk på drygt 60 cm som några minuter senare återfår friheten och tackar för det genom att omgående återvända till djupare vatten.

Jag fiskar av bukten med ytterligare några kast innan jag nöjd med dagen avslutar denna premiärdag på sydkusten med en övertygelse om att det inte lär dröja ett halvår innan jag står här igen.

/Johan H 

[upp]

    © 2005 Lustfiskarna