Aktuellt

12 januari 2012: Kanarieöarna.

"No speak english", svarar skepparen då jag försöker inleda ett samtal med honom, då vi träffas i lobbyn på mitt hotell, dit han kommit för att hämta mig inför dagens fiske.

"No habla espanol", replikerar jag och därmed har vi inlett en tystlåten fiskedag tillsammans.

Det enda som bryter tystnaden under bilfärden mot hamnen i Puerto Rico på Gran Canarias sydkust, är skepparens telefon som har en tjutande slirbroms som ringsignal! Jag skrattar gott åt ljudet och när han en stund senare missar ett samtal, skojar jag till det genom att säga:

"You lost the fish"!

"Lost the fish", säger han och skrattar även han.

Jag hade hoppats kunna fråga ut honom lite om det stundande fisket, för det är sannerligen inte mycket jag vet. Faktiskt inte mycket mer än att vi ska ut med en större motorbåt som under högsäsong, det vill säga inte nu under vinterhalvåret, nästan uteslutande satsar på svärdfisk och tonfisk  men nu under vintern är det mest bottenfiske som gäller, men efter vilka arter har jag ingen riktig koll på. Bilderna i broschyren på hotellet visade bara några skrytbilder på tonfiskar och svärdfiskar, men några såna förväntar jag mig inte få se idag. Oavsett, så kommer säkert dagen bli ett riktigt äventyr, alldeles säkert.

Jag och mina 10-talet medfiskare äntrar skepparens båt White Marlin och snart styr vi kosan rakt ut till havs. Under de drygt 20 minuter vi puttrar på har vi en större vobbler och plastbläckfisk på släp, med en förhoppning om tonfisk förmodar jag.

Vi ankrar upp och får oss varsitt kraftigt haspelspö i näven. Med några få engelska ord och gestikulerande får vi klart för oss att vi ska fiska ungefär 1 meter över botten. Det tar en bra stund att släppa ner det stora blysänket till botten, vilken uppskattningsvis befinner sig ett 30-tal meter under båten. Ovanför sänket har vi ett par enkelkrokar, vilka vi tacklar med fiskstrimlor.

Det hugger så fort sänket slår i botten! "Nafsar" är väl i och för sig en mer korrekt benämning, för det är bara "babies" som skepparens hjälpreda uttrycker det, så små att det är nära på omöjligt att kroka dom. Men definitivt stora nog för att vittja krokarna och det gör dom på nolltid. De få vi lyckas kroka, strimlar skepparen upp till mer bete men några tacklar han upp på något kraftigare spön, för att försöka lura havets betydligt större fiskar till hugg. Även de söker vi vid botten.

Småfiskarna forsätter hugga som besatta och att ständigt bli bestulen på betet, blir snabbt en smula tröttsamt och tråkigt rent ut sagt. Men man vet ju aldrig när det gäller fiske så det är bara att envist fiska på. Tålamod är en fiskares bästa vän.

Spänningen infinner sig dock plötsligt då slirbromsen morrar till på ett av skepparens spön, varpå han kommer rusande och drar till för Juan Carlos och fosterland. Spöet spänns upp i en kraftig båge. Fast fisk!

"You", säger han och pekar på mig och därefter på spöet. Jag förstår att han vill jag ska ta spöet och det behöver han förstås inte säga två gånger.

Jag fattar spöet och skepparen springer och hämtar ett "fighting-bälte" som han spänner runt midjan på mig.

Jag har ju sett på TV hur det ska gå till så det är bara att sätta spöbutten i hålet på bältet och därefter hala upp fisken genom att ömsom pressa uppåt, veva neråt, pressa uppåt och så vidare. Ungefär som att veva iland en jättebesa, bara något mer brutalt och vertikalt.

Fisken spänner emot hyfsat men sakta men säkert kommer den närmare ytan. Skepparen lyfter upp fisken i båten som ser ut som något mellanting mellan en rocka och haj.

"10 kilo angel shark" säger skepparen. "Nice fish", säger jag. Tydligen inte nice nog för att ätas för den hamnar i det blöta igen. Foto.

Nästa hugg på ett av skeparens spön är av det betydligt tyngre slaget. En av mina medfiskare får nu fatta spöet. Efter en lång och seg kamp kommer en stor rocka mot ytan.

"100 kilo sting ray", säger skepparen efter att den har fått friheten åter. Killen som pumpade upp den är rejält mör och skrattar och pustar om vartannat. Foto.

Några mindre hajar och rockor följer därefter innan det är dags för monstret i djupet att sluka en av våra betesfiskar! Tre man provar på att tampas med fisken utan att dom lyckas rubba den från botten.

"A monster fish, too big to catch", säger plötsligt skepparen och kapar helt sonika av linan!

"150—200 kilo sting ray" utvecklar han senare och det finns ingen anledning att argumentera emot. Det hade dock varit roligt att få se en skymt av den.

Väl tillbaka i hamn under sena eftermiddagen så ser vi att besättningen i vår grannbåt minsann har lyckats fånga tre fina tonfiskar. Tydligen var det inte så hopplöst att hitta en tonfisk som jag hade fått för mig! En känsla av att jag suttit i fel båt hela dagen infinner sig plötsligt... Men, även i fel båt har jag fått uppleva ett riktigt äventyr och det är jag förstås helnöjd över.

Hasta la vista!

 

14 september 2011: Säsongens sista fiske

Idag var jag på kusten och filmade säsongens sista fiske. Det blev inga stordåd kan jag redan nu avslöja men någon typ av action blev det helt klart, tycker jag själv åtminstone. Avgör själv genom att klicka på följande länk:  http://www.youtube.com/watch?v=X2pCNswWfhs

Ps. Framöver ska jag försöka hålla igen lite på kraftuttrycken för dom gör sig inte riktigt på film.. Ds.

22 augusti 2011: Filmtajm!

Den där kameran jag snackade om för ett par veckor sedan, den är nu verklighet. Efter att ha sprungit runt i trädgården och övningsfilmat lite, var det så äntligen dags för premiär i förrgår, på min 40-årsdag. Planen var förstås att ge mig själv en fin sommaröring i födelsedagspresent och dessutom föreviga den för tid och all evighet med min sprillans nya kamera. Det gäller att sikta högt!

Hur det gick? Det blev ingen fångst med spöet men däremot med kameran! Spana in följande klipp så får du se : http://www.youtube.com/watch?v=ufNdaeYebko

Klippet är filmat sent på kvällen och dessutom i motljus så det gör inte riktigt kameran rättvisa, för den är en makalös liten manick -- tro mig! Jag hade gärna lagt upp några exempelklipp här på sajten men de är allt för "tunga" för att få plats. Och att lägga upp klipp på Youtube där jag sitter och mumsar tårta och spanar ut över havet kändes lite väl flummigt..

Men, det är bara en tidsfråga innan det kommer en riktig fiskefilm, för kameran ska helt klart med på vartenda fiske framöver. Den som väntar...

15 augusti 2011: Filmtips.

Jag fortsätter där jag slutade senast och tipsar om ytterligare ett Youtube-klipp, nämligen: http://www.youtube.com/watch?v=J8NroNtAdxw. Klippet är från ett öringfiske i Mörrum och det har allt som en riktig fiskehistoria ska ha och då menar jag verkligen allt. Jag har säkert sett det 20 gånger och skrattar lika glatt varje gång. Måste ses! Skitfiske!

9 augusti 2011: En "lille en".

Jag är precis hemkommen från ett litet kvällsfiske på Österlen. Det var fortfarande badtemperatur trots att det blåst frånlands ett par dagar, varför jag blev smått överraskad då det plötsligt drog till i linan. Det var en 40-centimeters "lille en" som hade gapat över mitt nyinförskaffade danska Sömmet genomlöpsdrag, så det var ju en riktigt härlig premiär för det draget. Härligt var det även att se en öring för det var sannerligen inte igår!

En så´n ska jag ha! Efter att ha hittat John Hedlunds "livelax" på Mörrums Kronolaxfiskes webbsajt, så bara måste jag också skaffa mig en hjälmkamera. Hur coolt som helst! Psst, 1:25 in i filmen smäller det!

Vem vet, kanske dyker det snart upp en liveöring här på Lustfiskarna..! Det är kanske bäst att skaffa några extra batterier så inte energin är slut när väl drömöringen hugger!

5 juni 2011: Österlen

11 grader. Bättre än så blir det inte. Men optimal vattentemperatur är långt ifrån någon garanti för sommaröring, det visste jag sen tidigare och blev nu påmind om det ytterligare en gång. Jag såg ett par blanka hoppa på långt håll men närmare än så kom vi inte varann, denna gång.

Inte heller lyckades jag få klarhet i vad det var för fiskar som frossade på öringrevet senast jag var ute, då sjön nu gick alltför hög för att inbjuda till någon ytaktivitet. Miniflugorna som jag bundit upp för det fisket får därför vänta på sin premiär ett tag till.

En näbbgädda var det enda jag fick syna närmare i fiskväg, vilken var årets första för övrigt. Yiippii...

Nästa gång hoppas jag på noll näbbgäddor, närkontakt med sommaröringar och svar på vad det är för kräsna fiskar som vakar på öringrevet. Den som väntar..

26 maj 2011: Tredje hugget gillt

Det tar inte speciellt många hugglösa kast innan tankarna kommer smygande. Tankarna över huruvida det finns någon öring på plats eller ej. Hur är det egentligen med vattentempen, vattenfärgen, vinden, vågorna, strömmen och tidpunkten på dygnet – hur många av dom mer eller mindre viktiga faktorerna kan jag räkna in på pluskontot och hur många hamnar på minuskontot?

"Plusen" och "minusen" fastställs och summeras i det inre och totalsumman avgör sedan om man har anledning att förvänta sig hugg i vilket ögonblick som helst eller om man kanske måste vänta en stund, kanske till och med förgäves. Under räkneövningen sveper blicken fram och tillbaka över den väldiga vattenmassan i hopp om att en öring ska röja sin närvaro och därmed bidra med ett obestridligt och megastort "plus".

Igår kväll var jag ute en sväng på kusten och min väder- och vattenanalys sa mig att det var betydligt fler plus än minus, alltså var det bara en tidsfråga innan det var dags för första hugget!

Tjugo minuter tog det innan jag fick ett kvitto på att analysen åtminstone inte var helt fel. En blank halvmeters går till väders i ett högt hopp vilket omedelbart följs av ytterligare ett. Därefter tar det roliga slut... Den lilla streamern har mist sitt fäste. Surt.

Framåt halv åtta-tiden är det dags för nästa hugg men denna gång lyckas jag inte ens kroka fisken utan det stannar vid en rejäl dragning. Surt, igen.

Strax innan skymningen ser jag hur en större fisk "ritar ett streck" i ytan, på bara 20 meters avstånd. Snabbt ut med dobben. Innan jag har hunnit veva hem dobben till platsen för strecket så hinner jag se ytterligare flera fiskar som försiktigt visar sig i ytan.

Kan det verkligen vara öring hinner jag tänka innan det drar till rejält i linan! Fast fisk! En besa på dryga halvmetern ska det snart visa sig. Avkrokning och fisket fortsätter med smått darriga händer och hög puls.

Det är rena vakorgien framför mig men det verkar inte som att någon av fiskarna är sugen på en streamer. "Fiskarna" skriver jag för nu börjar jag alltmer tvivla på att det är öring. Det vakar lite väl mycket och lite väl tätt inpå mig för att det egentligen kan vara så mycket annat än id. Men å andra sidan så är det "fina" vak och det är ju även ett riktigt fint öringrev som vakfesten pågår vid, så jag vill inte helt utesluta att det trots allt är ett stim med riktiga finsmakare till öringar.

Men när det sen inte hjälper att byta till en liten grå Fluffmärla så blir jag nästan övertygad om att det är ett stim idar jag har framför mig.

Men hur passar besan in i bilden? Var det i själva verket en id som ritade strecket i ytan och så råkade besan vara i närheten och som sen kom att sluka min streamer? Hmmm, jag blir inte riktigt klokt på det hela. Häftigt var det hursomhelst.

Efter två missade hugg känns det riktigt fint att lyckas kroka och få syna fisken bakom det tredje hugget på närmare håll. Det hade ju förstås varit roligare om det varit en blänkare och inte en besa. Men, öring är alltid öring. Tredje hugget gillt!

När solen gått ner tacklar jag om till drag och hänger på en liten 16-grams Gladsax.

Ett par pass hinner jag med innan jag hittar en bitvillig öring. Den avslöjar sig genom en virvel i ytan bakom draget i slutet på kastet och precis innan det är dags att lyfta för nytt kast, så smäller den på stenhårt. Allt är förstås relativt, för inte kan en halvmeters besa göra så värst mycket väsen av sig.

Inte en enda näbbgädda såg jag till. Mycket anmärkningsvärt med tanke på att det nu är ett par veckor sedan dom anlände. Var är dom? Saknaden är inte speciellt stor men jag kan ju inte låta bli att undra.

8 maj 2011: Österlen

Det är sällan jag haft anledning att svära högljutt över en tappad öring, men igår var det dags. För öringen som sög i sig min fluga och därefter stävjade iväg likt en ubåt, den var rejält stor. Inte ett enda fensprattel uppfattade jag, det gick bara i sidled under hård press i några sekunder innan det hela var över. Mäktigt OCH irriterande!

Efter de väl valda kraftuttrycken kom jag att tänka på vad Harry sa för några veckor sedan, efter att ha mist en öring, som nästan slet spöet ur nävarna på honom i hugget, för att därefter simma i 110 knyck rakt ut mot havet, innan den plötsligt släppte:

"–Jag kunde gett en tusenlapp för att ha fått se vad det var för något".

Så sant som det är sagt. Bara en skymt, för att stilla ovissheten, det är allt jag önskar.

Min upplevelse var visserligen inte av det explosiva slaget, vilket förstås gör att det är lite besevarning över det hela.  Men å andra sidan kan ju större fiskar, oavsett kondition,  vara till synes nonchalanta efter att ha bemödat sig att ha gapat över en liten fjuttig fluga. Det är precis som att dom inte ens uppfattar att dom är krokade! Därför väljer jag förstås att tro att det var en 5-, 6-, ja varför inte en 7-kilos blänkare jag hade på kroken och inget annat!

Det var för övrigt en underbart vacker eftermiddag och kväll på Österlen. Förvånansvärt lite fisk i farten dock, jag såg faktiskt inte en enda hoppglad öring, vilket är ovanligt för att vara på Österlen. Men öringarna var där förstås ändå, åtminstone 2 mindre besor som välvilligt gapade över mina flugor. Och så 7-kilosblänkaren förstås! Snart blänker dom allihopa. Härligt.

2 maj 2011: Jag fick ett mejl från Rikard, där han berättar om sitt fina fiske i sundet på valborgsmässoafton. Nöjsam läsning!

Valborgsöring: Så hände det igen. Jag har varit med om något liknande två gånger tidigare. Fiskebröder har också beskrivit för mig hur det vissa dagar känns som om hela sundet är proppfullt av öring.

När jag vadar ut funderar jag på hur illa fågelskådaren på land tycker om mig när jag går ut rakt i hans kikarlinje. Vattnet är lugnt och nästan framme kommer en näbbgädda fräsande i ytan. Precis som en delfin hoppar den framåt och tycks ha obeskrivligt bråttom i riktning mot land. När sälhuvudet tittar upp 20 m bort gissar jag orsaken till detta beteende.

Hur många gånger har man inte hört eller läst att öringen tappar självförtroende och vägrar hugga om det finns säl i närheten. Även jag själv har inga direkt goda erfarenheter när det gäller fiske och säl. Å andra sidan har jag ofta bytt lokal och kanske inte fiskat så värst inspirerat då säl simmar omkring. Oavsett är det tveklöst pampigt att befinna sig i närheten av ett så stort vilt djur.

Med sälen simmandes på uppskattningsvis två kastlängders avstånd fångar jag sedan på en timme fem öringar och tappar tre. Då och då tittar huvudet upp och aldrig tidigare har jag tagit in havsöring så hårt som idag. Den största öringen tippar jag väga knappt 3 kilo. Den har lekt men är vid mycket god kondition. Hade det inte varit för de två fantastiska blänkare jag redan behållit hade den nog fått följa med hem.

Många funderingar far genom huvudet. Kan det vara så att då horngäddan går in till kusten riktar sälar sin diet mot dessa ”enklare” byten? Är öring i stim på grundare vatten så gott som säkrade mot sälpredation då vattnet är klart och sikten god? Har nätfiskarnas sälfobi smittat av sig till oss spöfiskare helt i onödan?

Väl inne vid land visar sig fågelskådaren vara mycket trevlig och inte alls bekymrad över mitt agerande (säger han i alla fall). Han berättar också att det fångades en 5-kilosfisk här för någon vecka sedan. Hemma kan jag konstatera att öringarna (öring 1 & öring 2) är fulla av märlor och endast märlor. Vilket härligt flyt! Att få fisk på det fisken äter är extra lycka och förklarar kanske också de stenhårda huggen. Hittar du den av 8 öringar söndertuggade märlan med krok bland de andra?

/Rikard Westbom, Lund

26 april 2011: Forumet återuppstår

Du som har följt Lustfiskarna ett tag kommer förmodligen ihåg att här tidigare fanns ett forum, som jag stängde igen för ett par år sedan. Jag väcker nu liv i forumet och hälsar dig varmt välkommen att lämna ditt avtryck i det.

24 april 2011: Påskfiske på Österlen

Spöet spänns upp. Fast fisk! Efter några timmars resultatlöst fiske blir man alltid lika glatt överraskad när väl hugget kommer. Öringen går genast upp och visar sig i ett högt hopp. Väl över måttet ser den ut att vara men även allt annat än silverblank. Men det är väl ändå inte möjligt, för lika lite som grisar flyger, lika lite hoppar besor. Är det kanske solglasögonen som tar bort silverblänket? Ja, så måste det självklart vara!

Ytterligare ett hopp följer och öringen är lika mörk nu, som då. Förbannade solglasögon, beröva mig på mitt välförtjänta silverblänk..

Snart ligger den i håven, besan som bekräftar att grisar flyger.. Fullmatad hade du säkert vägt två och ett halvt men det krävs många märlor, räkor och tobisar innan du når den vikten igen. Vi syns framåt juni nå´ngång, det blir nog lagom. Hej då!

Nej, det blir inga blänkare för mig idag, för dom tar flugfiskaren intill mig hand om. Två halvmeters halar han upp på kort tid, av vilka han returnerar tvåan. En vacker gest och snyggt fiskat. Mycket snyggt.

Själv får jag hålla till godo med ytterligare en besa. Men det finns ju förstås betydligt värre saker som kan drabba en, än att få tampas med en vild öring i en miljö som är helt obeskrivligt vacker. Och dessutom så är ju en besa en blänkare den också, fast inte bara just nu!

17 april 2011: BLÄNKAREN 2011

Igår lördag var det dags för årets upplaga av tävlingen BLÄNKAREN. Antal anmälda förväntansfulla fiskare: 149 stycken. Antal invägda öringar: 3 stycken. Skralt, minst sagt. Det tyckte även prisutdelare Jonne och han uppmanade därför samtliga att skärpa till sig! Jonne ville se ett betydligt mer intensivt fiske och tyckte att samtliga skulle dra igång fisket redan kl 00.00 nästa år. Så ska det låta! Inget hymlande där inte!

Oliver Bernat behöver dock inte skärpa till sig för det var han som halade upp vinnaröringen. Vikt: 3130 g. F= 1,19. Grattis! Detsamma gäller Henryk Szycko som knep andraplatsen med sin 2040-grams F=1,07:a och Jens Kroon Jensen på tredjeplats med sin 1880-grams F=1,04:a.

Själv tillhör jag skaran som behöver skärpa till mig för jag drog jag igång fisket först 11 timmar efter 00.00 och inte blev det någon öring på vågen heller. Men kanske, kanske, hade jag vinnaren på kroken, åtminstone vill jag gärna tro det. Men å andra sidan, med tanke på att jag tappade öringen så känns det ju bättre om det var en besa.

Jag hade för övrigt en trög start och det var först efter att jag bytte ut spiggimitationen mot en liten chockerande rosa Fluffmärla , som jag hittade rätt. Efter blott två kast med Fluffmärlan var det fast fisk och efter många om och men hamnade en 70-centimeters besa i håven. Härligt kämpavillig var den och jag hoppades in i det sista att det skulle vara en öring jag kunde släpa till vågen i Ystad, men ack nej.

Därefter dröjde det en stund innan det var dags för den potentiella vinnaren att fatta tycke för Fluffmärlan. Oavsett om det var en besa eller blänkare, så var åtminstone hugget helt underbart. På full lina drog den fast, innan jag ens hunnit ta ett vevtag och det tog därför att par ögonblick innan jag fattade att det var fast fisk och inte fast botten! Vilken härlig skillnad!

Öringen gick genast upp och plaskade i ytan och därefter bjöd den på  ett par rusningar i sidled under hård press. Jag lyckades pumpa in den på 40 meters avstånd innan flugan plötsligt miste sitt fäste. Aaaargh! Jag hade så gärna velat syna dig ordentligt!

Tomhänt anlände jag till avslutningen, kl 16.00 vid "Engelskan" i Ystad, där jag passade in alldeles utmärkt i den 50--60-hövdade skaran av medfiskare som redan hade samlats där. De tre pristagarna var där också och de hyllades med stående ovationer, som sig bör. På återseende allihopa, säger jag!

4 april 2011: Bornholm, Bornholm, Bornholm, du dejlige ferieö!

Vilken härlig avslutning det blev på vårt Bornholm-besök! Vore det inte för att du Rikard, insisterade på att vi skulle ge oss ut och fiska på vår sista dag på Bornholm, så hade vi gått miste om den magiska morgonen i Salene Bugt. För vad mer kan vi önska oss än att få vara ”först på plats”, i soluppgången under perfekta förhållanden och dessutom få kroka varsin öring?

Ärligt talat lyckades du inte bara väcka mig, utan även förvåna mig, då du knackade på mitt fönster i tidiga ottan, och sa att nu var det dags för sista fisket! För det är ju en sak att snacka fiske sent, sent på kvällen, en helt annan att kravla ur sängen, tidigt, tidigt nästa morgon...

Och inte blev avslutningen sämre av, att vi på något smått mirakulöst sätt, lyckades hitta Klas toppdel till flugspöet, som han tappade föregående kväll och som nu gömde sig likt en vandrande pinne, i en buske intill stigen.

Våra avslutningsöringar var visserligen inte av den blanka sorten, men ibland räcker det bra med en besa, för att sätta pricken över i:et. Redan klockan 10 var vi därför tillbaka i stugorna, där Klas, Rasmus, Fredrik, Thomas och Jocke hade vaknat till liv och börjat förbereda sig för den stundande hemfärden till Sverige. (Rikard C&R:ar)

Upptakten på vårt 4-dagarsfiske var inte så pjåkig den heller. För redan efter 10 minuter första dagen, så var det dags för mitt spö att buga, djupt ner mot Salene Bugts oroliga vatten. Några höga hopp vittnade snabbt om att öringen var såväl stor som blank och det var en härlig känsla när den väl gled in över håvkanten. 2,4 kg och F=1,10 (foto). Fantastiskt och smått ofattbart!

Inte blev det mindre ofattbart, då jag inledde dag 2 med att per omgående haka fast i ännu en blänkare. Inga höga hopp denna gång men silverblanka öringsidor bland vågorna går inte att misstolka dom heller. 2,3 kg och F=1,15. Kommentarer överflödiga. Foto.

Dag 2 avslutades med en hel ugnsplåt med öringfileer till middag, följt av ett långt utdraget parti av flugpoker. Potten bestod av tre flugor vardera, vilka valdes ut med varierande taktik. Vissa passade på att rensa ut diverse udda kreationer ur askarna medan jag själv tog chansen att bedriva lite Fluffmärle-propaganda, vilket bland annat innebar att flugan som den första blänkaren gapade över, hamnade i potten. Blänkare nummer två gapade för övrigt över en liten spiggimitation. Flugfoto

Totalt 5 öringar, varav 2 blanka blev vårt facit, där Klas stod för den femte, tidigare ej nämnda öringen.

”Bornholm, Bornholm, Bornholm, du dejlige semesterö.

Bornholm, Bornholm, Bornholm, mit i den Östersö”

Melodi: Bornholm-visan. Inte bekant? Måhända är inte texten varken helt korrekt citerad eller stavad, men det var så jag och Rikard sjöng den, i vårt lyckorus under den magiska avslutningen. Jag hoppas vi snart får anledning att sjunga den igen. Varför inte 7-stämmigt!?

27 mars 2011: Titta, han fiskar! Inte för att jag förevigade den smått unika händelsen på bild, eftersom jag glömde kameran hemma, men visst var det så att igår lördag så var det äntligen premiärdags. En solig och fin vårdag var det, även om den svaga nordliga vinden gjorde sitt yttersta för att pressa tempen ner mot nollan.

Det var inte många grader över nollan i vattnet heller, vilket förvånade mig för det är ju trots allt slutet på mars. Vintern har i och för sig inte varit nådig så vid närmare eftertanke är det väl inte så värst förvånande egentligen.

Nej, det krävs nog några fina vårdagar för att få ordentlig fart på fisket för jag såg då inte skymten av någon premiäröring på min premiärdag. Enligt "väderprognosen" här intill så ser det ju ut att bli milt den kommande veckan och det bådar ju gott inför Bornholm nästa helg. Då jäklar ska det bli en premiäröring, hoppas jag.. "Danskt gemyt" av varierande slag kommer det bli hursomhelst, för det kan ju, till skillnad från öringar, köpas för pengar!

5 mars 2011: Nedräkningen har börjat. Om 27 dagar flyr jag, min kollega Rikard och ytterligare fem andra förväntansfulla fiskare, landet för att avnjuta en långfiskehelg på Bornholm. Det var några år sedan jag var på mitt hittills enda besök på underbara Bornholm, så jag ser verkligen fram emot att återvända.

Även 27 dagar kvar till premiären? Kanske, men det vore ju för illa om jag inte hinner med någon premiär på hemmaplan innan det är dags för Bornholm. Jag hade vissa planer på att fiska imorgon söndag men just nu lutar det istället, väldigt mycket åt ett besök på hem- och barnmässan på Yllan här i Kristianstad. Hur kunde det bli så!? Ja du, det undrar jag också... ;-)

22 januari 2011: Jag tänkte att det är på sin plats med ett livstecken, för det har ju gått flera veckor av den nya säsongen utan att jag skrivit så mycket som ett ord ens. Gott nytt år förresten! Premiärturen har jag ännu inte avverkat men jag vet en som har, plus några turer till, nämligen Harry. Idag fångade han för övrigt säsongens första och det var inte en typisk "januaribesa" utan en 3,1-kilos med F=1,40! Hatten av och grattis!

Själv känner jag ingen direkt längtan till havet men visst ska det snart fiskas men det får nog bli lite varmare innan jag går från tanke till handling. I början på april åker jag till Bornholm för ett par dagars fiske och avkoppling men jag hoppas jag hunnit bli varm i kläderna här hemma långt innan dess.

16 november 2010: Den där ärkebesan har varit "senaste nytt" länge nog nu tycker jag, varför jag tycker det är hög tid att vända blad... Jag var ute och spanade efter leköringar häromveckan i Julebodaån men förvånansvärt nog såg jag inte ett liv. Kanske är jag "jinxad" vad gäller öringar och 2010..? Hursomhelst, några fler försök blev det inte av, därför desto trevligare att jag hittade ett fint öringreportage i dagens Kristianstadbladet. Läs reportaget här och, dessutom, se en liten öringlekfilmsnutt här.

29 september 2010: Yxan. Apropå senast så kan jag meddela att yxan för länge sedan är kastad och har, nästan för lika länge sedan, även landat i sjön. Oj vilket plask, ett riktigt praktfia.. praktplask menar jag förstås. Därmed är den olustiga tanken med att gå bet en hel säsong inte bara en olustig tanke utan nu även en realitet — en högst smärtsam sådan.

Nog snackat. En bild säger mer än tusen ord. Denna ärkebesa symboliserar väl min första hela säsong på min nya hemmakust: östkusten. Jag hoppas slippa få anledning att visa upp den igen nästa höst...

12 september 2010: Öringarna gäckade mig ännu en gång. Fem stycken såg jag hoppa, varav två var inom kastavstånd men vad hjälper väl de när samtliga var av den magplaskande omöjliga typen. Hursomhelst, det är en vacker syn att se vilda öringar hoppa över ett milsvitt hav men än vackrare hade det förstås varit om dom hoppat i änden på min lina. Nej, det får allt vänta till en annan gång eller kanske till och med till en annan säsong! För nu har jag minsann inte många dagar på mig att fånga säsongens första öring så det är väl bara att börja försöka vänja sig vid den olustiga tanken.. Jag hoppas dock hinna med ytterligare en visit vid havet, på säsongens allra sista dag nu på tisdag, så än är det för tidigt att kasta yxan i sjön.

22 augusti 2010: Sensommarfiske. Att det ska vara så otroligt svårt att fånga säsongens första öring! Jag och Harry var ute igår och visst såg vi några öringar men ingen av dom var på hugghumör. Nästa gång, förhoppningsvis..

3 augusti 2010: Semesterfiske. Fiske två dagar på raken, igår och i förrgår. Vattentemperaturen var härligt svala 10 respektive 12 grader men dessvärre var fisket lika svalt det också. Nya tag snart igen. Den som väntar på något gott..

10 juli 2010: En veckas kneg kvar innan det är dags för några veckors semester. Och på semestern ska det självklart fiskas även om förstås ingenting är riktigt självklart i den värmen vi nu haft över oss några veckor. Pust och stånk! Tanken att dra på sig vadarbyxorna känns inte vidare lockande, speciellt inte när dom som mina är i neopren.. Men vad fasen, är man fiskesugen så är man. Det börjar bli hög tid att dra upp säsongens första öring! En sommaröring på några kilo? Ja tack!

5 juni 2010: I förrgår kväll körde jag ut en sväng till havet för att försöka fånga mig en öring. Den friska västliga frånlandsvinden som dragit fram över kristianstadslätten under hela dagen, gav mig förhoppningar om att kunna hitta svalt och friskt vatten och, inte desto mindre viktigt, jag hoppades även att näbbgäddorna nu lekt rommen av sig och dragit vidare, vart det nu är dom drar, dom små ettriga liven. Kanske till Tjottaheiti, vad vet jag.

15 grader mätte jag vattentempen till och det fick väl duga men näbbgäddorna hade dessvärre inte dragit någonstans. I stort sett varje kast så var dom där och nafsade och inte sällan slutade det med att jag fick hala in en dubbelvikt näbbgädda med trekroken i magen. Uppfläkta näbbgäddemagar var sannerligen ingen vacker syn och när synen upprepades gång efter annan, så blev det till slut en gång för mycket.

Jag började fundera över om det var näbbgäddorna själva som lyckades med konststycket att kroka sig i magen eller om det var mina mothugg som drog fast kroken i magen på dom? Enda sättet att undersöka hur det låg till med den saken var att helt enkelt låta bli att göra mothugg, vilket då i bästa fall skulle eliminera antalet felkrokningar medan de som eventuellt krokades, var de som bet över draget och kroken.

Vilken enorm skillnad! Liksom tidigare otroligt mycket nafsande men inte en enda magkrokad, blev resultatet av min "låta bli att göra mothugg-teori"! En munkrokad blev det däremot, vilket kändes bra och var väl ungefär som förväntat med tanke på att jag bara hann testa teorin i ungefär en halvtimme. Men det räckte gott och väl för att övertyga mig om att det helt klart var en skillnad. Näbbgäddorna håller säkert med.

Man vad händer med den öring som plöstligt äntrar scenen och biter tag över draget? Ja, att inte göra mothugg lär väl inte precis öka chansen att kroka den men å andra sidan tror jag att chansen till fast fisk är väl så god, oavsett mothugg eller ej. Förutsatt då förstås att hugget är åtminstone någorlunda bestämt, krokarna är vassa och kontakten med draget är god. Fisken är som säkert bekant alltid snabbare än fiskaren och de öringar som vi lyckas kroka är allt som oftast bara de som tar betet bestämt och krokar sig själva väl inne i gapet, oftast i käkvinkeln.

Stampeed!! Synen av den skenande horden av kvigor som snabbt närmar sig mig får mig att tänka på något gammalt avsnitt av Macahan, där Zeb och sönerna skulle driva en hjord med kreatur från punkt A till B, när de nervösa kreaturen plötsligt får dille och skenar i vild panik tvärs över prärien.

Blott 50 meter från bilen står jag nu uppflugen på några mindre stenblock, omringad av en hel hop med hoppande och stirriga kvigor. Det känns inte helt bekvämt! Då kommer jag på att vadarstaven kan man även ha till annat än att vada med, nämligen att dänga stirriga kvigor i huvudet med! Nej, så brutal vill jag inte vara utan nöjer mig med att banka på stenblocken jag står på, vilket räcker för att kvigorna ska backa undan och jag kan ta mig ut ur hagen. Vilken otrolig vardagsdramatik! Muuuu!!

22 maj 2010. Här om dagen när jag cyklade hem från jobbet, så kom en gammal välbekant känsla smygande: jag kände mig fiskesugen! Sagt och gjort, det var bara till att hasta hem och packa ihop prylarna och att förverkliga de storstilade planer som nu alltmer börjat ta form i mitt inre.

Vid middagsbordet var jag totalt frånvarande, för med min vilda fantasis hjälp hade jag redan förflyttat mig till havet, där jag stod med böjt spö, tampandes med en hoppande fet öring i en vacker kvällssol. Ja jäklar vilken kväll det skulle bli!

Halv 9 var jag på plats, i verkligheten... Havet låg stilla och dimhöljt och dimmigare skulle det bli innan kvällen var till ända. Dimman var dock inget som näbbgäddorna brydde sig om för redan i första kastet var det en som klippte min Snaps och därefter plaskade smått spasmiskt hela vägen fram till avkrokningen.

Efter ett par returnerade näbbgäddor kom jag dock på att det kanske vore läge att släpa hem några stycken, för de är ju trots allt ganska goda att äta och dessutom så slipper jag komma hem tomhänt, vilket jag numera blir påmind om av dubbelt så många personer därhemma. Utöver min sambo så har nu även min 3-åriga dotter fått upp ögonen för pappas fiske och börjat ställa skoningslösa och hjärtskärande frågor i stil med: "Va, fick du ingen fisk, pappa!?"

Skillnaden mellan dotterns och sambons förundran är dock att dotterns är rakt igenom uppriktig och ärlig medan jag i sambons tycker mig kunna ana ett visst inslag av ironi och skadeglädje..

Vid 11-tiden var jag åter i Vä och halvtimmen senare hade frysen fått påfyllning med fyra stycken näbbgäddor. Jag hoppas de snart får sällskap av en eller ett par öringar.

26 april 2010: Resultat BLÄNKAREN 2010.

  1. Johnny Mousten. Vikt 3140g. Längd 66cm. Fulton 1,092.
  2. Mikael Sundvigsson. Vikt 2060g. Längd 58cm. Fulton 1.055.
  3. Jonas Nilsson. Vikt 3300g. Längd 68cm. Fulton 1.049.
  4. Jan Jönsson. Vikt 1940g. Längd 57,5cm. Fulton 1,020.
  5. Lars Schille. Vikt 2400g. Längd 62 cm. Fulton 1,015.

122 anmälda --imponerande!

Själv inledde jag fisket tidigt, tidigt på morgonen uppe i nordost, i sällskap med mina medfiskare Harry och Kennet. Fisket var trögt och det vara bara Kennet som fick utdelning i form av en miniblänkare.

Framåt middagstid påbörjade vi vår resa söderut längs med kusten med Ystad som planerat slutmål, där tävlingen skulle avslutas sent på eftermiddagen. Snart nog befann vi oss i Kivik, där såväl Harry som Kennet fick utdelning men tyvärr inget som gav oss någon anledning att hasta vidare mot invägningen i Ystad. Harrys öring var dock nära att hamna på vågen men efter långt och noggrant övervägande så bestämde Harry sig för att återfånga öringen igen om ett par veckor istället. En plan så god som någon!

Rapporter om tufft väder på sydkusten och avsaknaden av feta öringar, gjorde att det aldrig blev något besök i Ystad för oss denna dag. Istället blev det ytterligare ett par timmars fiske i Kivik innan vi rundade av dagen under sena eftermiddagen och styrde hemåt.

Min väntan efter säsongens första öring fortsätter således och med tanke på att det snart är halvvägs in i säsongen, så är ju det en bedrift om något! Jag tror minsann jag tar och väntar ett tag till, tills besorna har förvandlats till silver och småblänkarna har pressat sig förbi 50-strecket. Ja, då jäklar...

20 april 2010: Snart dags! BLÄNKAREN 2010 närmar sig med stormsteg och väderprognoserna ser riktigt lovande ut! Du är väl med? Själv känner jag att fiskesuget äntligen börjar komma smygande och satsar självklart på att fånga mig en riktigt fin premiäröring nu på lördag! Men, det är väl bäst att vara ödmjuk inför det stora havet varför jag så klart är mer än nöjd om det blir en besa som spräcker nollan...

5 april 2010: Forumet stänger. Företaget som stod bakom Lustfiskarnas Forum/Gästbok har blivit uppköpt och tyvärr har det nya ägarskapet inneburit en klar försämring av "tjänsten". Därför stänger jag igen Forumet/Gästboken från och med nu. Förhoppningsvis kan jag snart hitta något vettigt alternativ men det återstår att se.

29 mars 2010: Världsbäst i Skåne. Den gångna helgen spenderade jag i Lund och hann då bland annat med att besöka mina gamla hemmavatten i sundet. Det blev inte någon fisk i det hopplösa soliga och vindstilla vädret (!) men däremot en himla massa vatten i vadarna, i höger stövel för att vara mer exakt.

Noll sekunder. Nog tycker jag att det är ett otroligt kort liv, även för ett par vadarbyxor. För visst var det så att dom läckte från första stund, redan under premiärturen i slutet på februari, men det har jag på något underligt sätt försökt förneka . .

Men iskallt vatten i stöveln lyckas inte ens jag förneka mer än en gång. Därmed kan jag konstatera jag slagit ett nytt personligt och oslagbart rekord i kategorin "värdelösa vadare"! Vem vet, kanske är jag till och med världsbäst? På skånska kusten är jag det alldeles säkert.

8 mars 2010: Premiärdags!Inlandisen?

2 mars 2010: BLÄNKAREN 2010 flyttad! Med över hundratalet anmälda vill vi arrangörer förstås försäkra oss om åtminstone en chans till fina förutsättningar för fiske, varför tävlingen flyttas fram till vårkanten istället, närmare bestämt till 24 april. Mer info till vänster.

13 januari 2010: Premiärdags snart, hoppas jag.. 13 dagar och ännu ingen premiärtur... Trist! Jag hade vissa förhopningar på den stundande helgen men enligt senaste prognosen ska det blåsa tvåsiffrig pålandsvind här i öst och det låter lite väl häftigt för att locka mig till kusten. Årets första vadarbyxor har jag dock inhandlat och det gjorde jag på Spinn Sport i Kristianstad. Enligt butiksinnehavaren hade det varit så bra fiske på Österlen att det nästan var för mycket fisk, till och med så det varit lite "näbbgäddefiskekänsla" över det hela.. Det låter ju häftigt men jag tror det först när jag ser det!

6 januari 2010: BLÄNKAREN 2010: Det har blivit dags att börja ladda inför årets upplaga av "BLÄNKAREN", vilken i år går av stapeln lördagen 13 mars. I fjor (BLÄNKAREN 2009) var vi drygt 120 man anmälda och givetvis ska vi toppa det i år! Arrangörer: Fishingtime, Fiskedagbog.dk, Henric, Spinnstopp, Kustfiskedagboken och Lustfiskarna. Sponsor och medarrangör: Fiske- & Sportboden, Ystad. Klicka i fotot till vänster för mer information.

29 december 2009: Gott Nytt Fiskeår! Tolvslaget på nyårsafton innebär inte bara att det återigen är fritt fram att försöka fånga sig en öring, utan då går även startskottet för FULTON 2010. Till skillnad från föregående års upplagor har jag valt att förenkla tävlingen en hel del, vilket bland annat innebär att all information som rör tävlingen finns samlat här till höger på startsidan. Peka på länken "exempelfoto" till höger och läs även igenom tävlingsinformationen så du vet vad som gäller!

Själv planerar jag fånga mig en Fulton-öring redan på årets första dag men det återstår att se hur det blir med det. Väderprognoserna ser ju inte vidare lovande ut med såväl vind som kyla, så förmodligen kommer jag vara nöjd om jag ens lyckas ta mig ut till havet och dra iväg åtminstone ett par kast. Det får i så fall duga fint som säsongstart, väntan har ju varit lång så det behövs knappast några stordåd för att jag ska känna mig nöjd. Skitfiske!

15 december 2009: Den genomsnittlige sportfiskaren är:

26-40 år gammal, en man som fiskar i insjöar, älvar eller olika mindre vattendrag. Har fiskat i över 30 år och lägger ner 6-30 timmar i månaden på sitt sportfiske samt spenderar mellan 5-15 tkr/år på sitt fiske. Han är en spinnfiskare som bor i en mindre stad och upplever att sportfiskets kvalitet har blivit lite sämre de senaste 5-15 åren, men tror samtidigt att fiskets kvalitet kommer att vara bättre om 10-15 år.

Är det du? I så fall är du ett gott exempel på den genomsnittlige sportfiskaren som värmländske Per-Anders Persson har identifierat med hjälp av sin sportfiskeenkät. Mer om Per-Anders och enkäten hittar du här.

13 december 2009: 99 drag och en fisk. Under mitt gäddspan för en månad sedan (15 nov, se nedan) träffade jag på en fotograf vid namn Erik Karlsson som var ute och spanade efter fågel. Han berättade sig ha framställt en affisch (70*100 cm) som han kallar 99 drag och en fisk, som du kan beskåda här. Ett julklappstips? Kontakta Erik för mer information på erik@100100.se. Ps. Jodå, visst finns där en fisk bland de 99 dragen! Ds.

1 december 2009: FULTON 2009 avslutad. Grattis Janne Blanking till din fantastiska vinnaröring (foto till höger) och ett lika stort grattis till Harrys goda tvåa! Grattis även till mig själv till tredjeplatsen. Jannes och Harrys öringar fångades på sydkusten under BLÄNKAREN 2009 (mars månads fiskerapporter), medan min var en höstöring från Österlen (rapport Österlen).

Priser skickas ut i god tid innan julafton. Kul med julafton för övrigt, men det riktigt kuliga ligger ju ytterligare en vecka längre fram i tiden, då det återigen är dags att starta upp en ny fiskesäsong, en säsong lika efterlängtad som den är oviss. Är det inte underbart så säg!

15 november 2009: En sväng till kusten. Idag hade jag tänkt ge gäddfisket en ny chans men en förkylning satte stopp för det. Men en sväng till kusten blev det likväl, men med kameran i näven istället för flugspöet.

Efter några avstickare ner till vattnet för att spana fiskeplatser, hamnade jag slutligen vid Skräbeån, där jag hoppades få syn på några leköringar. Inga öringar såg jag men däremot sik, i kubik! Det var så det kokade i ån och inte var dom skygga heller så det var ett häftigt skådespel. Här är en sik, på halvannat kilo ungefär.

Jag såg inga riktiga jättar, åtminstone inte i klass med svenska rekordet på 5394 gram, som tydligen är satt just här i Skräbeån enligt Sportfiskarnas Storfiskregistrering. Jag letade vidare i ämnet och fann då att nästa helg ska det premiärfiskas efter sik här i ån och då lär det väl vara betydligt tätare trafik längs med åns stränder än idag. Boka fiskekort här! Själv hoppas jag kunna göra ett försök med gäddorna istället. Skitfiske!